Fredagen den trettonde.

Jag tillhör inte de skrockfulla så jag bryr mig inte så mycket om dagens datum.

Igår gick jag igenom vårt vinlager (hemma) och räknade champagneflaskor: nä, det är inte dags som vi tänkt att åka och fylla på i höst, inte om vi inte skruvar upp förbrukningstakten till det dubbla ungefär. Och dessertvin, herregud! Jag har samlat på mig tokmycket. Portvin, madeira, marsala, recioto, sauternes, brachetto, moscato, commandaria, beaume de venice, tokaijer, coteaux de layon… De söta vinerna har ju verkligen hamnat i skymundan numera, fast de är så goda, eleganta och traditionsbärande. Och som genomtänkt kombinerad lyfter varje efterrätt och förstås ost o anklever. Grundprincipen för matchningen är enkel; drycken ska vara minst lika söt som desserten.

Just nu finns ett sydafrikanskt vin med riktigt gamla traditioner i butiken. Vingården härstammar från 1600-talet och århundradet därpå fick Napoleon 2 kartonger i månaden levererade till exilen på ön Sankt Helena. En liten vacker flaska med lackförslutning över korken och förpackad i trälåda. Intresset i Glosoppestan är under ankelnivå, sedan säljstarten i början av november förra året, så finns 10 av de ursprungliga 12 kvar på hyllan; nej, jag har faktiskt bara köpt en.

Nog med reklam. Men det där är en hylla under den gröna skylten som ligger mig varmt om hjärtat.

Dokusåpan ”Akademin” hade tydligen fler avsnitt kvar att sända efter gårdagens ”farvälavsnitt”; har kungen lagt sig i eller inte?, hur länge kan glappkäften Anders Olsson hänga kvar som sekreterare, ska kulturministern verkligen ta ställning i knytblus (jag har ingen själv)?, blir ”Klådan” fälld för nåt nånsin till slut?

Frågorna hopar sig.

Nu ska trädgård och altan få sig en översyn. Halvan kommer hem från Långtbortistan imorgon.

Jo, allt är relativt.

Till exempel om vad man anser är snille och smak. En som verkar ha tappat det helt, måste väl ändå vara Horace. Jag röstar för avskaffande av akademin, gör det samtidigt ihop med kungahuset. Släpp ledamöter, sekreterare, prinsar och prinsessor fria! Blir ett trevligt tillskott till statskassan när akademins miljardtillgångar och apanage återförs. Nobelpriset kan utses av den litteraturvetenskapliga institutionen på Stockholms respektive Göteborgs universitet vartannat år. Stackars den begåvade författaren Agneta Pleijel som ska få pris ikväll, lät ju inte infinna sig någon större feststämning, tur hon får 400″ att trösta sig med.

Imorse fick jag mig en tankeställare, vi mötte en hundvän vars make idag skulle få sin demensdiagnos(!), karln är bara dryga femtio. Demensutredningen har pågått sedan före jul, så det är inget plockat ur diagnoskatalogen på måfå. Hon undrade om jag tyckt han verkat underlig när jag mött honom. Nä, faktiskt inte, han kommer alltid ihåg Dantes namn. Men tydligen inte längre hur hans telefon eller hur torktumlaren hemma fungerar. Denna hundvän drar redan ett tungt lass, som övertagit vårdnaden av två barnbarn av tragiska orsaker. Att få en demensdiagnos, eller att ens partner får det är ju inte som att vara med om en trafikolycka och förlora ett ben. Då vet man att okej, så här kommer det vara: man måste vänja sig vid att ta sig fram på ett ben framöver. Men demens, vem vet hur snabbt hjärndimman breder ut sig? Klara att koka kaffe idag men inte i höst? Glömma vem som är vem. Bli arg, ledsen och rädd.

Att va för fet och ha en girig syrra som blåser en på arvet som största problem i tillvaron, framstår med ens som ganska futtigt och uthärdligt.

Hett tips; fråga dig varför INNAN du skriver.

Om nån använder sitt Instagramkonto till att lägga upp en bild på en pigg och nyfiken ekorre i vårsolen och skriver ”träddjur 😄” medan nån annan kommenterar:

Vad vill denna någon annan då?

Att man ska känna med de två döda? Att de blir mindre döda ju fler som vet om det? Att man ska tänka på att minsann inte alla ekorrar är levande och kan skutta i träd? Att kontoinnehavaren borde tänka lite mer på döda ekorrar också? Att vi följare borde komplettera med fler kommentarer? Typ nån som sett en ekorre som stötte sitt ena ben?

De sista snöfläckarna,

…dem vill man ju njuta av ordentligt. Äta, gräva i, chilla på.

Och fiskarna har vaknat i dammen. Jag blir alltid lika glad och lättad varje vår jag får bevis på att de övervintrat utan manfall. Orangea skuggor glider långsamt fram under ytan i det iskalla vattnet. Dags att fixa med filter och pump.

Vårsöndag.

Hunden fortsätter överraska med slughet. Trodde ”Dog Trubble” från Nina Ottosson skulle vara för svår. Men han lyckas trots att hans arbetsmetod är allt annat än metodisk, man kan kalla den energisk och oförtruten.

Halvan har precis farit till storstan för att bevittna hur Djurgården förhoppningsvis spöar Trelleborg. Vi kom hem från Framsidan för nån halvtimma sedan och jag har hämtat jycken hos grannen.

Vi såg två fantastiska föreställningar på Folkteatern. I fredags ”Prat om människor”; Birgitta Egerbladhs dansteater baserad på texter av Kent Andersson. Egentligen teater utan handling, men med desto mer träffsäkra gestaltningar av människan och hennes frustrationer, oro, nyfikenhet, ilska. Sevärd, men svårbeskriven. Igår lördag var det dockteater på lilla scenen: 1500-talsverket ”Doktor Faustus”, i regi av Erik Holmström gestaltad av dockor gjorda av Maja Kall:

Faust säljer ju sin själ till djävulen och sen går det förstås som det går. Den som har tillfälle att se den och inte gör det är dum. Jättedum. Och går miste om nåt unikt.

Vi hann även äta räkor o havskräftor och en bit av en Herrgårdsost som lagrats i 55(!) månader. Och hälsa på en hund som fällde som en gammal renfäll. Och ta frukostfika i Victoriapassagen.

I onsdags fick jag ett rekommenderat brev från åttiotaggarna. Ville jag verkligen hämta ut det? Halvan övertygade mig att jag borde vilja veta vad som stod däri. Så jag hämtade ut det; snälla dotterns barnsliga bokstäver på utsidan. Som att det var viktigt att ingen tveksamhet skulle kunna råda om vem som var arkitekten bakom fuskbygget. I kuvertet låg ett förvirrat brev, en handskriven variant: åttiotaggarmammans handstil och en datorutskrift med samma innehåll. Gissar att utskriften är förlagan till det handskrivna och inte tvärtom. En förvirrad harang om testamente, förskott på arv, konsumentprisindex osv. Snälla dottern måste ha tagit hjälp av någon bekant hon tror kan juridik (betala för professionell hjälp ligger inte i hennes natur), nån som iallafall inte behärskar begreppen förskott på arv och gåva och den ganska avgörande skillnaden och vaddå konsumentprisindex? Faktum kvarstår: de ger min syster en lägenhet värd 2,4 miljoner som de låtit henne bo i i tjugo år först utan att behöva betala någon hyra utöver själva månadsavgiften till föreningen. Gulligt och omtänksamt. Och nu tror de tydligen att de skipat rättvisa och att jag ska tro på dem att de aldrig försökt blåsa mig. Året före de köpte lägenheten åt snälla dottern så frågade jag om jag kunde få låna pengar av dem till köpet av min kolonistuga, istället för att behöva ta ett dyrt inblancolån (13,85% var räntan då). Nej, fick jag till svar, det var verkligen ingen bra idé att köpa en kolonistuga tyckte de. Sen,några månader senare, köpte jag en bostadsrätt och hade inte pengar till kontantinsatsen, eftersom jag pytsat in allt jag ägde i stugköpet. Banken sa ändå ja till att låna ut pengarna till mig; om jag kunde ordna en borgensman. Kunde taggarna kanske ställa upp? Nej, det ville de inte. (Jag hade turen att istället få hjälp av en kollega så jag kunde fullfölja köpet). Året därpå ringde alltså åttiotaggarmamman och jag fick veta att de köpt en lägenhet till snälla dottern, men som skulle vara deras fast min syster skulle få bo där och betala hyra precis som vilken hyresgäst somhelst. Jo jo. Tack ska ni ha, de flesta av livets tyngre läxor har jag fått lära mig via er.

Nu är det ju så att var och en fritt förfogar över sin egendom. De kan göra precis som de vill och gynna snälla dottern. Det måste vara hennes mest lönsamma karriär; den som dotter. Jag bryr mig inte om rättvisan egentligen, tror jag, jag bryr mig om att de verkar tro att de är rättvisa eller gör jag ens det? Jag vill bara slippa dem. Har ingen aning om vad jag ska göra? Skriva ett svar och skicka rekommenderat? Höra av mig till snälla dottern? Åka förbi och fråga om de tror på vad de skrivit själva? Eller bara låta det bero, hålla tyst.

Jag vill inte göra som Faustus, inte sälja min själ. Jag vill bara vara ifred, kom Dante så går vi ut och andas i skogen, jag behöver det.

Allt som hände här men inte där.

Det blir 👍

För:

Det fanns ett skåp med mitt namn på.

Det låg en fint inslagen välkomstpresent i skåpet (visserligen en trippel makrill i tomatsås, men det betyder ju att de vet vad jag kör till lunch o att det går att skämta med mig).

Nycklar och dörröppnare fanns att kvittera.

Chefen ändrade fyralördagariradschemat när jag påpekade det.

Nästa schemaperiod satt uppe för påseende.

Jag uppmanades förbereda frågor till temamötet om två veckor.

Och fick veta vilken arbetsgrupp jag tillhör och att vi ska hålla i en bordeauxprovning.

Wish me luck.

Idag är det premiärtur till nya butiken. Inkallad med kort varsel. Håll nu lite tummar för mig.

Man vet ju aldrig. Det finns ändå en liten risk att det blir ”ur askan i elden”. Då får jag väl ta kortet som jag fick till avskedspresenten och traska tillbaka.

Idag är det internationella kvinnodagen. Den vill jag uppmärksamma med en bild från Rättviseförmedlingens Instagramflöde:

Den är så bra, så den behöver inga kommentarer.

Känns som en bra dag att börja ett nytt jobb på. Trots snöstorm.