Författare: ohejdat

Tre pjäser.

”Men vi blev aldrig av med varandra

Vi blev aldrig av med varandra

Vi blev aldrig, vi blev aldrig

Vi blev aldrig av med varandra”

Halvan är på väg till Långtbortistan, hunden är utlånad, solen skiner, grannarna joxar o grejar och jag; ja jag får inget gjort.

Textcitatet ovan är från Thåströms låt ”Aldrig av med varandra”, den som börjar så vackert med ”Jag drömde tre ackord i Krakow…” Hans spröda sång inledde och avslutade Dramatens uppsättning av Lars Noréns ”Höst och vinter” i Stefan Larssons regi.

En tre timmar lång familjeuppgörelse, två vuxna döttrar på middag hos sina föräldrar. Jag ska erkänna att jag hade förhoppningar, att jag skulle få bevittna något som jag skulle kunna använda eller inspireras av i mitt egna familjedrama. Tyvärr inte, även om det stundtals gick att känna igen den styrande bittra modern och den frånvarande fadern. Lysande skådespel av Ingela Olsson (som vanligt). Thåströms sång blev som en kommentar till det vi sett, att man aldrig lyckas göra slut med sin familj, hur mycket man än försöker.

På teater brukar man för det mesta vara bortskämd med att dela salong med en väluppfostrad publik, men igår hade jag otur och fick Stockholms prassligaste godispåse bakom mig i lagom öronhöjd och det grävdes infernaliskt i den. Efter pausen var påsen utbytt till några rullar Nickel, vars hårda karameller oupphörligen skramlade runt mot tänderna i en (förmodat) öppen mun. Ja, det gäller att inte svälta ihjäl under några kulturtimmar.

På fredagen var vi på Teater Brunnsgatan 4 och såg Martina Montelius dramatisering av Lena Anderssons ”Utan personligt ansvar”. Boken som pjäsen bygger på, sägs berätta om hennes olyckliga kärlekshistoria med Roy Andersson. Jo, han vill gärna ha henne, men samtidigt behålla hustrun. Min behållning är hennes klarsynta närmast galghumoristiska analyser av skeendet, men som tydligen ändå inte hindrar henne att fortsätta det halta förhållandet. Jag är nog för pragmatisk själv; varför öda tre år på en gift gubbe?

Och i torsdags då, ja då såg vi Strindbergs ”Pelikanen” i Anna Petterssons tolkning. Östgötateatern i samarbete med Strindbergs Intima. Så veckan blev nästan som en liten teaterfestival.

Stina von Sydow frustar och spottar ur sig sina repliker som den elaka självupptagna änkan, hon äter spraygrädde direkt ur burken, kråmar och åmar och blänger o skäller på publiken. Härligt intensiv teaterkonst, ingen risk att ens Halvan kunde nicka till en stund.

Utflykt.

Lite lyxlir väntar. Hufvudstaden idag och imorgon. Teater Brunnsgatan 4 ikväll och Dramaten imorgon. Vi bor på Stallmästaregården, ett sånt där ställe man hört talas om hur många gånger som helst, men aldrig besökt. Ikväll provar vi även matsalen, det verkar ha hänt en del med menyn sedan Tore Wretmans tid här, väldigt tydligt lågkolhydrat eller vad säger ni? http://www.stallmastaregarden.se/assets/documents/2018-04-15.pdf

Det är varmt som en sommardag och vattnet i Brunnsviken glimmar väl som på Bellmans tid, många har redan letat fram shorts och linne ur garderoben. Vi fuskar med vin utan pimpinella; vi kör medhavd champagne med tryffelsalami istället.

Nyss såg vi en rejäl råtta i buskarna utanför fönstret, Halvan säger att det beror på att vi bor så nära Solna…

Hur gör dom?

Hur lyckas man fota flera hundar samtidigt? Jag har sett bilder från ett hunddagis i Stockholm där alla sitter fint samlade framför kameran, typ tio-femton jyckar. Att det är godiset med i dealen det fattar jag, men ändå.

Imorse var vi fyra mattar som försökte arrangera fem jyckar för ett lyckat fotoskjut. Jo, jo vad bra det gick. Men man får väl vara nöjd med att ha fått med fyra av fem på samma bild. 80 procents målsäkerhet.

Här är femte hjulet:

Symaskinen bytte till sommarskor.

Check på tre vårbestyr; däckbyte, deklaration och dammfiltret.

Jag lät Dante va kvar i och bli upphissad, gick väl bra, liite störd av smattret från tryckluftsverktyget bara. Idag ska vi träffa barndomsvännen Zorro, det var hurlängesomhelst nu!

Naturen är grym, hundägare grymmare.

Jag vet att jag är väldigt årligen återkommande tjatig nu, men i skogen:

Koppla era jyckar för h-vete eller få dem gå fot precis hela tiden!

Lagen om tillsyn över hundar och katter 

16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som avviker från första stycket. Om det behövs till skydd för viltet får sådana föreskrifter innebära att en hund skall hållas kopplad.

Dante och jag går i skogen varje dag, vi har turen att bo alldeles intill ett fint naturreservat. Vi ser några av skogens invånare dagligen; som större hackspett, ekorre och hare. Andra mera sällan: räv, grävling, vessla och domherre.

Våren sägs vara tre veckor försenad i år, men är nu nog på väg att hämta igen lite av den förlorade tiden på upploppet. Jag plockade några vitsippor imorse i skogens varmaste glänta.

Oavsett råder full aktivitet i naturens barnkammare nu. Vi bevittnade naturens grymhet, en ekorre tog sig in i ett nötväckebo högt upp i en risig gammelbjörk och stal ägg. Nötväckan cirkulerade förtvivlat, men fågelns varningsläten hade ingen avskräckande effekt på kurre som strax kom tillbaka för ännu ett frukostägg.

Sen mötte vi en pigg och glatt lösspringande liten terriertik, ute på egna äventyr en bra bit ifrån sin matte. I naturreservatet råder dessutom koppeltvång året om. Jag försökte lite försynt påpeka det genom att exemplifiera med Dante som får nöja sig med kortat koppel nu när nytt liv kan spira i närmsta lövhög. ”Asch, svarade matten, hon bryr sig inte om harar längre”. Nähä, men ekorrar då? ”Nej dom kan hon absolut inte tåla, dom sätter hon efter direkt”…Och kanske småvesslor, rådjurskid och markläggande fåglar med ungar under en tuva tänkte jag, men sa inget mer.

Försök att fatta att naturreservaten inte finns till för att vara era pälsklingars lekplats, utan för att skydda de vilda djuren och växterna. Gå nån annanstans om ni absolut vill låta jycken löpa fritt.

Näver forever:

Halvan å jag har ett lite spänt förhållande till materialet efter att ha haft en dramaqueen till granne i Göteborg som ofta och gärna lirade näverlur. Men näver är ett spännande och tåligt naturmaterial som man kan göra allt möjligt fiffigt användbart av.

Förra helgen när vi drällde runt i Göteborg, så gick jag en runda inne på Designtorget. Det är alltid kul att då och då uppdatera sig på nya smarta prylar (man inte kan förstå att man inte själv redan kommit på). I en hylla stod en näverväska med en mycket respektingivande prislapp:

Inget nävernytt under solen direkt, men nytillverkat och ändå traditionellt. Men som jag gnisslande sa till Halvan, såna där väskor fast från sjuttiotalet finns ju i parti och minut på Tradera, t.ex:

Och:

Och till sist den här som faktiskt känns som förebilden på ”nyheten” på torget:

Om det inte vore för bärremmarna av läder, så borde väl näverväskorna kunna bli högsta mode igen, särskilt bland veganer?

(Förlåt för alla snodda bilder☺️)

”Volvo Sonett är italiensk”

Jag har ju en tydlig tendens att passa på att gnälla och ösa galla här. Men idag blir det inte dissa, utan hissa!

Vem då?

Jo, min tandläkare.

Hon är så sansad. Idag var jag på vanlig tandkoll, hon kallar mig numera bara vartannat år, eftersom jag dragit en vinstlott i genlotteriet när det gäller karies. Ett hål summa summarum (än så länge då, ta i trä).

Halv tio var tiden. Jag hade chansat och parkerat symaskinen på en gratis trettiominutersparkering mittemot. Med jycken snällt väntandes i (ok att göra, för här i Glosoppestan är vädret genommulet och kyligt). Två minuter över halv stack sköterskan ut nosen i väntrummet: ”hon är lite försenad, vi har en akutpatient i det andra undersökningsrummet”. Fem minuter över halv hämtade sköterskan mig och passade på att ta två röntgenbilder på mina molarer som jag lyckats flisa av; en på vardera sidan. Tjugo i dök tandläkaren upp. Jag fick lite skamset erkänna att flisningarna inträffat redan i somras, med en veckas mellanrum sinsemellan och att jag ”glömt” att höra av mig efter första försöket, då jag hörde på telefonsvararen att det var semesterstängt. Hon kollade på bilderna och konstaterade att den ena behövde lagas, men inte den andra.

”Okej, men är det inte lika bra att passa på att laga den andra om jag ändå ska tillbaka och laga den första?”

”Nej, det är helt onödigt om du inte har nåt besvär, så det tycker jag inte.”

Är det inte otroligt?! Jag hade en lika vettig tandläkare i Göteborg. Sedan tog det tid att hitta en lika bra här i Glosoppestan, först hamnade jag i klorna på en som hellre ville ”göra hål” istället för att laga (visserligen i plånboken), han ville ta åtta röntgenbilder på första besöket när jag egentligen bokat en akuttid för att få en snabb kosmetisk justering av en framtand.

Som sagt; jag har höga krav på de som har till yrke att gräva i min munhåla (eller underliv). Och hon lever upp till dem med råge. Tyvärr tickar hennes pensionsålder allt närmare, då får jag återuppta jakten på Dalai Lamakäftis igen.

Tio i drog jag å Dante till hundbadet, ett plurr som belöning för snällt väntande.