Paus. Med vinäger i sinnet.

Jag har tänkt ett tag. När jag inte är nöjd med tillvaron så brukar jag ta till ett alexanderhugg. Är inte mycket för finjusteringar. 

Och nu är tillvaron inte alls som jag vill. En tjatig åttisexårig tant har snott huvudrollen i filmen om mitt liv. Från det behagliga avståndet från Sveriges framsida med två besök om året och ett par telefonsamtal i månaden, till daglig terror. 

Och så Halvan på det som bara vill leka o dricka läsk: spela Pokémon och Candy Crush, se på fotboll o hockey och följa alla TV-serier, gå på quiz o teater. Inte t.ex. fixa bänkbelysningen i köket; det är snart fem år sedan vi flyttade in. 

Och så jobbet då; kan du jobba då? Okejrå. Kan du jobba då också? Mja, jo jag får väl fixa det. O kan du förresten jobba längre imorgon? … Jag säger ju ja så ofta jag kan, för jag är fånigt lojal. Men payback är det inte mycket med, för ber man om ledigt;  ja då får man lösa det själv med byten.

Så här vill jag inte ha det. Och jag vill inte använda bloggen som en soptunna som jag fyller med bitterheter. Och just nu finns det inte mycket annat att fylla den med.

Så nu blir det paus och tänkmånad, jag återkommer första december.


Det finns ju så många sorts alexanderhugg:

  • Man kan ta livet av sig (nä ingen risk för min del: jag tänker skörda de här vitlökarna jag ska sätta idag).
  • Man kan bryta med sina föräldrar o säga nu räcker det. Enough is enough.
  • Man byta jobb, starta eget igen och bestämma mer.
  • Man kan flytta utomlands några år som ju var på tapeten.
  • Eller flytta nån annanstans helt och hållet.
  • Man kan ta sin jycke o dra. 

Så nu önskar jag alla en överraskande härlig version av den grå och kalla skitmånaden november. Vi hörs igen när ljusstakarna börjar tindra i fönstren och jag tänker klart igen.

👋

Vakna i leverdimma.

En vecka som börjar med att man vaknar vid tvåtiden av en stark leverdoft. Och man vacklar ut i köket och inser att ugnens termostat gått bananas av nån outgrundlig anledning och Dantes strimlade lammlever ligger bränd istället för torkad bakom ugnsluckan på glänt. Man suckar, man stänger av och stänger och kryper tillbaka under täcket. När man lagom somnat om sätter brandlarmet igång och även Halvan är på benen och gormar om den jävla levern medan han tar ut batteriet ur brandlarmet. Man ser disigt och inser att huset är fyllt av leveros, sen somnar man till sist om med öppet fönster medan köksfläkten brummar.

Måndagen är en riktig måndag: först ett flaskgympapass, sedan städa hos åttiotaggarna, därpå möte med deras biståndshandläggare på hemtjänsten (Ma har inte avbokat ännu) och till sist ett butikspass. Igår ringde taggarna två gånger: de kunde inte lista ut om de skulle flytta fram klockan en timma eller bak, jag frågade om de inte såg på tv; jo…; kunde de inte se tiden där då?…

Sen trampade Ma när hon skulle använda gåbandet hon inte brukat på två år. Var det nån av dem som använde sitt nyinstallerade larm? Som sitter som en klocka på armen? Nä, det tänktes det inte på, utan grannen ringdes in (grannen som hade huset fullt av gäster efter barndop).

Bonusmormor.

Har inspekterat ägaren till dessa rediga fossingar.

Han är nio dagar gammal och han somnade i min famn så han snarkade.

Nu fryser jag rompan av mig på Djurgårdens sista hemmamatch.

Biblisk lördag i trädgården.

Fiskarna har ätit sin sista måltid. (För i år alltså.) De är lite fler än lärjungarna, jag har räknat till minst 45.

Och så har jag gjort som Gubben Noak; gått ur arken och planterat vin på marken.

Vi får se vad vinet tycker om vår grymma lerjord. Fick gå över till grannen och låna spettet för att bli av med några elaka stenbumlingar. 

Nu ska vi avnjuta årets sista mojitos på trädgårdens sista mynta. Här saknas nock bibliska referenser.

Som en bro över mörka vatten.


Den här eleganta bron, byggd i cirklar, vandrade vi hem över när vi lämnade ”Under the bridge”. På andra sidan vattnet skymtade ”Den sorte diamant”; Köpenhamns vackra bibliotek.

Idag ska jag till åttiotaggarna. Det blev inte bara rutin av röntgenundersökningen av Pa. Man hittade en fläck på lungorna. Inte utan att en slant ramlade ner på mig: hans viktnedgång, hans svaghet, hostandet. Att jag inte misstänkt det tidigare; han har ju suttit mittemot en storrökare dag ut och dag in. Själv slutade han röka för över fyrtio år sedan. Nu ska han gå igenom en antibiotikakur innan ny röntgen. Antar att det är standardprocedur: att först kolla om det biter på fläcken. Ma är förstås hysterisk.